(Sorry for my non-Swedish readers, next post will be in English).
Jag läste nyss att juryn i ÅB (Årets Bild) beslutat att inte utse någon vinnare i klassen ”Sportfotoreportage”.
Detta gör mig i uppriktighetens namn rejält besviken.
Via Facebook så har jag läst mig till följande:
Det har skickats in totalt 45 bidrag. Under ”nomineringsarbetet” så lyckades man att ena sig om sex bidrag som man tyckte var bättre än de andra.
Men sedan var man inte överens om vilka bidrag som var de tre bästa.
Jag läste mig även till att en av personen i juryn inte tyckte att vi som deltagit utmanat oss själva tillräckligt.
Nu är jag uppriktigt intresserad av vad juryn har för definition på just detta med att utmana sig själv på det här området.
Har skrivit lite om mitt sportfotoreportage på Engelska tidigare här på bloggen.
(Orsaken till Engelskan är att jag har bloggbesökare från både USA, Europa och Asien).
Men då detta inlägg berör just ÅB här i Sverige så får det bli på Svenska den här gången.
(Det förra inlägget hittar ni här:
http://blogg.photo-it.net/2015/01/sports-photo-reportage-10.html).
För det reportage som jag skickade in.
Skickade jag in just för att utmana mig själv så mycket jag bara kunde.
- Jag har aldrig tidigare ägnat mig åt just fotoreportage.
När jag såg att Jonas Lindqvist och Lars Dareberg skulle ha en workshop om just sportfotoreportage. Så såg jag en utmärkt möjlighet att utmana mig själv, och att på så sätt lära mig nya saker och utvecklas som fotograf.
- I samband med workshopen så bestämde jag mig för att ”hitta” ett område för reportaget där jag inte hade så mycket förkunskap om området. Av flera skäl blev det Amerikansk Fotboll. En sport som jag tyckte var intressant, men där jag egentligen inte kunde någonting om reglerna.
- Istället för att göra som på de vanliga ”matchjobben”, så beslutade jag mig också för att bara använda vidvinkelobjektiv. Samtliga bilder i reportaget är tagna med brännvidder 17-27mm.
Att jämföras att jag till största delen fotograferar med 70-200 och 400mm på ”matchjobben”.
- Eftersom jag en gång i tiden lärde mig att fotografera med film. Samt att framkalla och kopiera i S/V (Svart-Vitt). På den tiden var det TRI-X och T-Max som jag använde. Kopierade till Ilford-papper av typen multigrade. Gillade, och gillar fortfarande, starka kontraster och mycket svärta i bilderna.
Så jag utmanade mig själv med att försöka hålla den stilen genom hela reportaget.
- Jag har fotograferat ett antal träningar och matcher. Inte bara här i Jönköpingsområdet.
Utan även i Helsingborg och Stockholm. I november förra året så åkte jag även till USA.
Det berodde bara delvis på det här reportaget. Men det hade med saken att göra.
(En workshop där en av instruktörerna är Rod Mar, Seattle Seahawks lagfotograf. http://rodmar.photoshelter.com/). - Räknar vi bort både Workshopen med Jonas och Lars i Stockholm, samt USA-resan.
Så har jag lågt räknat lagt 40 timmar på mitt reportage. Just för att utmana mig själv och utvecklas som fotograf. Egentligen hade jag tänkt att lägga mer tid på det.
Men ett antal oförutsedda saker kom emellan.
Jag skulle gärna vilja veta vad ÅB-juryn anser vara att utmana sig själv tillräckligt?
Samt hur mycket jobb ska deltagarna i en viss klass lägga ner för att de ska anse sig skyldiga att utse pristagare i klassen?
Det juryn inte säger rakt ut. Men väl mellan raderna är i mitt tycke två saker.
- Att allt det jobb jag och andra med mig lagt ner på det här inte är värt någon vidare respekt.
Inte heller vår tid och våra pengar.
(De 600:- jag lagt i tävlingskostnad är en struntsumma i sammanhanget). - Att de själva har kunskaper om sportfotoreportage som vi deltagare i klassen saknar.
(För min egen del så ser jag mig för all del som nybörjare på just det området).
Orsaken till att jag tävlade med det här reportaget, var främst av allt för att utmana mig själv så mycket som möjligt.
Jag är högst medveten om att mitt eget reportage är allt annat än fantastiskt.
Men jag är övertygad om att de bästa reportagen faktiskt är värda att lyfta fram.
Samt att det hade kunnat bidra till att lyfta genren på sikt.
Nu vill jag utmana juryn.
Inte minst vill jag se att ÅB-juryn själva klarar att leva upp till de krav de ställer på oss som deltagit i sportfotoreportage-klassen.
Men också för att i de tuffa tider när allt fler erfarna och duktiga pressfotografer mister sina jobb.
Så tycker jag att juryn har ett ansvar för att bidra till utvecklingen av fotojournalistiken i det här landet.
Därför är min utmaning till juryn. Lägg ner minst 40 timmar var på att bidra med kunskap om hur ett bra sportfotoreportage som håller måttet skall göras.
Det är ju på det hela taget klart mindre tid än de 45 reportage som ni i juryn uppenbarligen tycker är undermåliga, och under det ni själva klarar att leverera? Eller?
I övrigt så hoppas jag innerligt att Lars och Jonas kör fler workshops om just sportfotoreportage. Dels för att jag verkligen tycket att Svensk fotojournalistik behöver det.
Dels för att jag själv verkligen uppskattat de workshops jag varit på, och helhjärtat kan rekommendera.
Även om jag är kraftigt besviken på hur ÅB-juryn har hanterat det här.
Så har det på många sätt varit en fantastisk resa. Jag har lärt mig mycket.
Och dessutom ”förälskat” mig i sporten Amerikansk fotboll.
Jag tänker absolut fortsätta med sportfotoreportage framöver.
Utamana mig själv så mycket jag kan.
Däremot är det allt annat än självklart att jag över huvud taget tävlar i ÅB igen.
PFK och juryn har i min åsikt en hel del att bevisa.
Jag hoppas verkligen att PFK, samt ÅB-juryn gör sitt bästa för att lyfta genren sportfotoreportage framöver. Det tycker jag är det minsta man kan begära.
Men framför allt. Svensk fotojournalistik behöver det verkligen.
