Frågor till ansvariga för Årets Bild.

Jag skrev ju nyligen om varför jag anser att Juryn på eget bevåg ändrat förutsättningarna för sportreps-klassen, i efterhand. Efter att inläsningen stängts.
Det finns här:
http://blogg.photo-it.net/2015/03/ab-juryn-om-sportreportage-klassen.html

Jag konstaterar så här i efterhand, att jag är allt annat än ensam om min åsikt/mitt sätt att se på saken.
Daniel Nilsson skriver bra om det här:
http://dnilssonstorys.blogspot.se/2015/03/arets-bild-sportreportage-juryfilm.html
Jonas lindqvist skriver också han bra om det här:
http://themessfly.blogspot.se/2015/03/juryfilmen-forklarar-allt.html
Ytterligare kloka ord finns från Lars Dareberg här:
http://larsdareberg.blogspot.se/2015/03/det-har-med-att-inte-dela-ut-pris-i.html

Hade jag varit ensam om att anse att juryn ändrat beskrivningen av klassen så hade det varit en sak.
Men så är ju verkligen inte fallet.

Vilket föranleder mig att ställa en fråga till de som är ansvariga för tävlingen.
Hur kunde det bli så här?

Som jag skrivit om tidigare, här:
http://blogg.photo-it.net/2015/01/fragor-till-tavlingsledningjury-i-arets.html
Så ligger det totalt flera hundra timmars arbete bakom alla de inskickade bidragen.
Dessutom uppgår de totala tävlingsavgifterna lågt räknat till 40.000:-

Inte så konstigt att det här rör upp en hel del känslor.
Att ett antal fotografer är både ledsna, frustrerade och besvikna.
Efter att ha deltagit i världens dyraste fototävling. Där våra bidrag "diskats" utan egentlig grund för det sett till klassens beskrivning. Där tävlingens syfte är:
"Tävlingens främsta syfte är att främja bildjournalistik och skickligt utförda yrkesprestationer inom journalistiken."

Detta föranleder följande frågor:
Vad tänker ni, som har ansvaret för tävlingen, göra för oss fotografer.
Som tävlat under falska premisser?
Tänker ni ni se till att vi får tillbaks våra tävlingsavgifter?
För min egen del är det inte pengarna i sig som är det viktiga, utan principen.

Hur ser ni på allt det arbete som lagts ner, och som faktiskt gjorts utifrån kategorins beskrivning?
Vilket värde tillskriver ni att vi är ett antal fotografer som verkligen ansträngt oss, och tillsammans lagt ner hundratals timmar på att försöka skapa något bra?

Nu går det ju på inget sätt att vrida tillbaks klockan och göra hela den här tråkiga historien ogjord.
Men min förhoppning med mina frågor är att det på något sätt ska komma något positivt och konstruktivt ur det här.
Något som ger modet, glädjen och inspirationen tillbaks till mina hårt arbetande kollegor.

Jag är trots alla tråkigheter, övertygad om att vi alla.
Fotografer, tävlingsledning, och juryn ifråga. 
Efter bästa förmåga vill bidra till en positiv utveckling av Svensk bildjournalistik.

ÅB-juryn om sportreportage-klassen. Eller, vad är det som egentligen som gäller? (uppdaterad)

Har just tittat igenom filmen om juryns beslut att inte utse någon vinnare i klassen sportreportage.
Blir inte riktigt klok på det här.

Först av allt. Definitionen av klassen:
Sportreportage:
Bildreportage från aktivitet som betecknas som sport. Reportaget ska innehålla minst tre bilder.
Källa: http://www.aretsbild.se/?page_id=227

Personligen tycker jag att definitionen är bra. För att den är bred, och ger möjlighet att töja på gränserna och utmana sig själv på allvar.
Just det faktum att "betecknas som sport" ger rum för väldigt mycket. anser jag vara både positivt, och viktigt.
För om vi inte utmanar oss själva, och vågar oss på att göra saker på ett sätt som vi inte brukar.
Så hamnar vi snart i ett läge där vi slutar att utvecklas och bli bättre på det vi gör.
Visst är det så att en del blir "pannkaka".
Men det som är exceptionellt bra, kommer allt som oftast av att man medvetet tänjer på gränserna.

Det var just den fria beskrivningen som jag tog till mig, med just syftet att utmana mig själv.
Mer om just det, och varför jag gjorde mitt eget reportage. Just så som jag gjorde det.
Finns här:
http://blogg.photo-it.net/2015/01/en-utmaning-till-juryn-i-arets-bild.html

Min bestämda åsikt är att juryn inte utgått från den vida beskrivning av klassen.
Utan skapat sin egen beskrivning av vad som är sportfotoreportage.
Vilket gjort att jag, och många andra med mig, tävlat under falska premisser.

Det är min mycket bestämda åsikt att de bidrag jag sett faktiskt stämmer in på den beskrivning som fanns när bidragen skickades in.
Hade jag vetat om det här i förväg. Så hade jag absolut inte skickat in mitt bidrag.
Nu kostadet det mig "bara" 600:- Ingen stor sak i sig.
Men det besked jag fått så här långt, är att vi inte kan få tillbaks tävlingsavgiften.

På det hela taget så har vi fotografer, som utgått från den vida beskrivning av klassen.
Lagt ner i storleksordningen 40.000:- (sponsorspengar inräknade). i en klass.
Där reglerna förändrats i efterhand.
Ovanpå detta så har flera tävlande blivit frustrerade och modfällda.
I en tävling som är menad att lyfta och stärka Svensk bildjournalistik.

Uppdatering:
Såg just att Daniel Nilsson skrivit om det här.
Han utvecklar det som även är mina åsikter, på ett bra sätt.
Se här:
http://dnilssonstorys.blogspot.se/2015/03/arets-bild-sportreportage-juryfilm.html

Flera av tävlingsbidragen, som inte innehåller "tillräckligt med sport"!?
Finns här: http://bildreportage2014.blogspot.se

Nog om detta, snart är det prisutdelning.
Jag önskar alla vinnare en riktigt trevlig fest och mycket glädje. Ni förtjänar verkligen det.

Själv kommer jag att ägna mig åt jobb. Så den som gillar actionbilder kommer få möjligheten att se mer av det här på bloggen ;)
Samt att göra mitt bästa för att försöka lyfta min egen nivå, och uppmuntra alla mina duktiga kollegor så gott jag kan.

Filmen hittade jag här:
http://www.aretsbild.se/?p=1885



Sportreportage - Årets Bild 2015 from Årets Bild on Vimeo.

Frågor till tävlingsledning/jury i Årets Bild.

Jag hade ju egentligen inte tänkt skriva mer om det här med att ÅB-juryn inte utsåg någon vinnare i kategorin sportfotoreportage.

Men jag vill göra lite förtydligande.
För min egen del så bryr jag mig inte så mycket. Jag har ju bara gjort ett enda reportage.
Så om juryn inte tyckte det var så bra. Är det svårt att säga så mycket mer om just det.
Men ändå så blev jag både ledsen, besviken, och frustrerad.
Det hade väldigt lite med mitt eget reportage att göra. Det handlar desto mer om alla mina, hårt arbetandes, kollegors reportage.
(Sedan så har jag pratat med några andra som deltog i tävlingen. Som även de blev både besvikna och ledsna över juryns agerande).

Nu tror jag inte för en endaste sekund att vara sig tävlingsledning eller jury menade det allra minsta illa med sitt agerande.
Men konsekvensen av det blev helt klart kontraproduktivt.

För några dagar sedan så frågade jag Jonas Lindqvist. Om hur mycket tid han la ner på reportaget om Somalier som spelar Bandy, och startade sitt eget landslag. Det som han vann andra-pris med i förra årets tävling.
Jonas svar: "inte så mycket". När jag frågade vad det blir om man räknar ihop all nedlagd tid, inklusive resor o.s.v. Så svarade han "åtta hela arbetsdagar".
Dvs ca 60 timmar.

Som jag skrivit om tidigare, i min utmaning till ÅB-juryn.
Så la jag själv, lågt räknat. Ca 40 timmar på mitt eget reportage.

Till årets tävling. Så skickades det in 45 bidrag.
Så om vi räknar på ett snitt av 10 arbetade timmar. Vilket får ses som väldigt lågt.
Så hamnar vi på totalt 450 timmar. (Det skulle inte förvåna mig det allra minsta om snittiden per reportage är 20 timmar. Dvs 900 timmars arbete totalt).

Om vi sedan fortsätter att räkna lågt, med 9 bilder i snitt per reportage.
Så handlar tävlingsavgiften för samtliga bidrag om 40.000:-

Det är allt detta arbete, och alla dessa pengar. Som gör att jag tycker att mina kollegor förtjänar att bemötas med stor respekt. Av både tävlingsledning och jury.

Daniel Nilsson skriver riktigt bra om det här med ÅB-juryn och "sport-rep".

För att citera en liten del av det han skriver. Som jag tycker sammanfattar mina frågor på ett bra sätt:

"På tävligen Årets Bilds hemsida kan man läsa följande ord:

""Tävlingens främsta syfte är att främja bildjournalistik och skickligt utförda yrkesprestationer inom journalistiken.  ""

När man hör att Årets Bilds jury i år således inte lyckas hitta ett enda sportreportage, av 45 inskickade, som berättar något vettigt eller visar något intressant så känns det ju nästan lite skrämmande.
Då undrar man vad som händer med den berättande bilden?

Juryn resonerar bland annat så här:
""De tyckte att det inte fanns någon historia i något reportage som nådde ända fram och menade att Sverige kommer te sig märkligt i internationell jämförelse om juryn skulle utse några vinnare trots bristerna ""

I Internationell jämförelse ?
Vad menas egentligen med det ?

En annan av orsakerna till det där är bla att de saknade "action", eller att de saknar "känslan och skönheten som borde finnas i sport." 
Vad är det egentligen som definierar ett bra sportreportage?

Skall man leta efter skönhet som "borde" finnas i sport och behöver man verkligen action för att berätta en bra historia ?"

Jag tycker att ni ska se till att läsa hela Daniels blogginlägg ordentligt.
Han skriver fler riktigt bra saker i ämnet. Se här:
http://dnilssonstorys.blogspot.se/2015/01/sportreportage-arets-bild-och-nordens.html

I övrigt så har Jonas Lindqvist startat en blogg, som innehåller tävlingsbidrag i klassen sportfotoreportage till senaste ÅB.
Personligen tycker jag att det finns flera riktigt bra bidrag där.
Har ju nämnt denna blogg tidigare. Den finns här: http://bildreportage2014.blogspot.se/

Som sagt, jag tror inte alls att vare sig tävlingsledning eller jury menade illa. Inte det minsta.
Men agerandet blev på det hela högst kontraproduktivt.
Därför har jag ett par ärligt och uppriktigt menade frågor.

Vilket ansvar är ni som sitter i tävlingsledningen och juryn beredda att ta för att bidra till det som är syftet med hela tävlingen årets bild? Dvs:
"Tävlingens främsta syfte är att främja bildjournalistik och skickligt utförda yrkesprestationer inom journalistiken."

Är ni beredda att anta min utmaning från min tidigare bloggpost?:
http://blogg.photo-it.net/2015/01/en-utmaning-till-juryn-i-arets-bild.html

Är ni beredda att betala tillbaks tävlingsavgiften till oss som tävlat i klassen sportfotoreportage?
Om inte. Avser ni att att använda pengarna till något som bidrar till att "främja bildjournalistik"?
Gärna med inriktning på just sport-rep.

Hur mycket tid är ni beredda att lägga ner på att bidra till det som är tävlingens syfte?
Ställ det gärna i någon sorts proportion till all den tid som är nerlagd på sportfotorerportagen.

Jag tycker att alla som skickat bidrag till kategorin "sport-rep" i ÅB förtjänar så mycket respekt att Ni i tävlingsledning och jury ger ett rakt och ärligt svar på dessa frågor. Offentligt.

Själv skäms jag inte det minsta för mitt eget bidrag till tävlingen.
Som ni kan läsa om mitt föregående inlägg här på bloggen.
Så tyckte de som driver The Photo Brigade att det var värt att skriva om på sin egen sida:
http://thephotobrigade.com/2015/01/sports-photo-reportage-by-daniel-malmberg/


(Bilden nedan har inte så mycket med "rep" att göra. Den är tagen på den SM-finalen i Amerikansk fotboll).

Sportfoto-reportage - actionbilder (American Football action photos).

Bilderna nedan är alla, utom den sista. Tagna som en del av arbetet med reportaget.
Men medvetet bortvalda.

Undantaget den allra sista bilden. Som bara delvis är tagen i samband med reportaget.
Den är tagen på en college-match i USA.
När en spelare gör en "incomplete touchdown". Försöket till touchdown då spelaren inte hade full kontroll på bollen.
Hade han lyckats hade laget fått sex poäng, med möjlighet till en eller två extrapoäng. (En extrapoäng om laget skjuter in bollen i målet. Två extrapäng om laget lyckas med att springa in bollen i "end zone").

Tycker att bilden, utifrån händelsen, har en del att säga om det här med att ÅB-juryn inte utsåg någon vinnare i kategorin sportfoto-reportage.
Tanken var säkerligen god. Men det blev helt fel.

Hade tänkt att skriva ett förtydligande om mitt förra inlägg. Som ni hittar här.
Men Lars Dareberg har skrivit så bra om det. Att jag inte har något att tillägga.
Läs det här: http://larsdareberg.blogspot.se/2015/01/arets-bild.html.

Nu kommer jag att lämna den tråkiga delen av det här bakom mig, vara så konstruktiv som möjligt.

Och göra det lilla jag kan för att bidra till en positiv utveckling av sportfotoreportage i Sverige.

En utmaning till juryn i Årets bild! (Årets bild = Årets besvikelse?)

(Sorry for my non-Swedish readers, next post will be in English).

Jag läste nyss att juryn i ÅB (Årets Bild) beslutat att inte utse någon vinnare i klassen ”Sportfotoreportage”.
Detta gör mig i uppriktighetens namn rejält besviken.

Via Facebook så har jag läst mig till följande:
Det har skickats in totalt 45 bidrag. Under ”nomineringsarbetet” så lyckades man att ena sig om sex bidrag som man tyckte var bättre än de andra.

Men sedan var man inte överens om vilka bidrag som var de tre bästa.
Jag läste mig även till att en av personen i juryn inte tyckte att vi som deltagit utmanat oss själva tillräckligt.

Nu är jag uppriktigt intresserad av vad juryn har för definition på just detta med att utmana sig själv på det här området.

Har skrivit lite om mitt sportfotoreportage på Engelska tidigare här på bloggen.
(Orsaken till Engelskan är att jag har bloggbesökare från både USA, Europa och Asien).
Men då detta inlägg berör just ÅB här i Sverige så får det bli på Svenska den här gången.
(Det förra inlägget hittar ni här: http://blogg.photo-it.net/2015/01/sports-photo-reportage-10.html).

För det reportage som jag skickade in.
 Skickade jag in just för att utmana mig själv så mycket jag bara kunde.

1. Jag har aldrig tidigare ägnat mig åt just fotoreportage.
 När jag såg att Jonas Lindqvist och Lars Dareberg skulle ha en workshop om just sportfotoreportage. Så såg jag en utmärkt möjlighet att utmana mig själv, och att på så sätt lära mig nya saker och utvecklas som fotograf.
2. I samband med workshopen så bestämde jag mig för att ”hitta” ett område för reportaget där jag inte hade så mycket förkunskap om området. Av flera skäl blev det Amerikansk Fotboll. En sport som jag tyckte var intressant, men där jag egentligen inte kunde någonting om reglerna.
3. Istället för att göra som på de vanliga ”matchjobben”, så beslutade jag mig också för att bara använda vidvinkelobjektiv. Samtliga bilder i reportaget är tagna med brännvidder 17-27mm. 
Att jämföras att jag till största delen fotograferar med 70-200 och 400mm på ”matchjobben”.
4. Eftersom jag en gång i tiden lärde mig att fotografera med film. Samt att framkalla och kopiera i S/V (Svart-Vitt). På den tiden var det TRI-X och T-Max som jag använde. Kopierade till Ilford-papper av typen multigrade. Gillade, och gillar fortfarande, starka kontraster och mycket svärta i bilderna.
 Så jag utmanade mig själv med att försöka hålla den stilen genom hela reportaget.
5. Jag har fotograferat ett antal träningar och matcher. Inte bara här i Jönköpingsområdet.
 Utan även i Helsingborg och Stockholm. I november förra året så åkte jag även till USA.
 Det berodde bara delvis på det här reportaget. Men det hade med saken att göra.

   (En workshop där en av instruktörerna är Rod Mar, Seattle Seahawks lagfotograf. http://rodmar.photoshelter.com/).
6. Räknar vi bort både Workshopen med Jonas och Lars i Stockholm, samt USA-resan.
 Så har jag lågt räknat lagt 40 timmar på mitt reportage. Just för att utmana mig själv och utvecklas som fotograf. Egentligen hade jag tänkt att lägga mer tid på det. 
Men ett antal oförutsedda saker kom emellan.

Jag skulle gärna vilja veta vad ÅB-juryn anser vara att utmana sig själv tillräckligt?

Samt hur mycket jobb ska deltagarna i en viss klass lägga ner för att de ska anse sig skyldiga att utse pristagare i klassen?

Det juryn inte säger rakt ut. Men väl mellan raderna är i mitt tycke två saker.

1. Att allt det jobb jag och andra med mig lagt ner på det här inte är värt någon vidare respekt. 
Inte heller vår tid och våra pengar.
   (De 600:- jag lagt i tävlingskostnad är en struntsumma i sammanhanget).
2. Att de själva har kunskaper om sportfotoreportage som vi deltagare i klassen saknar.
   
(För min egen del så ser jag mig för all del som nybörjare på just det området).

Orsaken till att jag tävlade med det här reportaget, var främst av allt för att utmana mig själv så mycket som möjligt.
Jag är högst medveten om att mitt eget reportage är allt annat än fantastiskt.

Men jag är övertygad om att de bästa reportagen faktiskt är värda att lyfta fram.
 Samt att det hade kunnat bidra till att lyfta genren på sikt.

Nu vill jag utmana juryn. 
Inte minst vill jag se att ÅB-juryn själva klarar att leva upp till de krav de ställer på oss som deltagit i sportfotoreportage-klassen.
 Men också för att i de tuffa tider när allt fler erfarna och duktiga pressfotografer mister sina jobb.
 Så tycker jag att juryn har ett ansvar för att bidra till utvecklingen av fotojournalistiken i det här landet.
Därför är min utmaning till juryn. Lägg ner minst 40 timmar var på att bidra med kunskap om hur ett bra sportfotoreportage som håller måttet skall göras.
 Det är ju på det hela taget klart mindre tid än de 45 reportage som ni i juryn uppenbarligen tycker är undermåliga, och under det ni själva klarar att leverera? Eller?

I övrigt så hoppas jag innerligt att Lars och Jonas kör fler workshops om just sportfotoreportage. Dels för att jag verkligen tycket att Svensk fotojournalistik behöver det. 
Dels för att jag själv verkligen uppskattat de workshops jag varit på, och helhjärtat kan rekommendera.


Även om jag är kraftigt besviken på hur ÅB-juryn har hanterat det här.
 Så har det på många sätt varit en fantastisk resa. Jag har lärt mig mycket. 
Och dessutom ”förälskat” mig i sporten Amerikansk fotboll.

Jag tänker absolut fortsätta med sportfotoreportage framöver.
 Utamana mig själv så mycket jag kan.
Däremot är det allt annat än självklart att jag över huvud taget tävlar i ÅB igen.
PFK och juryn har i min åsikt en hel del att bevisa.

Jag hoppas verkligen att PFK, samt ÅB-juryn gör sitt bästa för att lyfta genren sportfotoreportage framöver. Det tycker jag är det minsta man kan begära.
 Men framför allt. Svensk fotojournalistik behöver det verkligen.